Funderade lite på relationer mellan olika personer som jag känner och mig.
Funderade på vad det är som gör att man har kontakt med dem och hur väl man känner dem egentligen. Och hur ego får man vara i detta? Och vad får man förvänta sig av en relation.
Det finns ju de som man känner pga av att ens föräldrar är kompis med deras föräldrar. Sen har man dem som man känner då de har gått i samma klass eller i samma förening som en själv.
Sen har man dem som man bara har lärt känna via någons kompis kompis och bara fastnat för varandra utan att egentligen känna varandra. Vissa känner man och umgås med för att man har det trevligt en kort stund, andra umgås man för att får ett intellektuellt utbyte, andra umgås man bara för att man måste. Eller rättare sagt ”måste”.
Men nu till kärnfrågan. Hur mycket ska man ge av sig själv för att få något tillbaka? Hur väl måste man känna varandra för att man ska få ett utbyte av någon? Får man vara egoistisk?
Om jag bjuder in gång på gång så ”förväntar” jag mig att personen ska ta tillfälle i akt och bjuda tillbaka. Om jag frågar hur en person har det så ”förväntar” jag mig att den personen ska fråga mig hur jag har det. Om jag kliar en persons rygg så ”förväntar” jag mig att personen ska klia min rygg en dag när jag behöver det. Eller ska man kanske inte förvänta sig att få något tillbaka?
Funderade på vad det är som gör att man har kontakt med dem och hur väl man känner dem egentligen. Och hur ego får man vara i detta? Och vad får man förvänta sig av en relation.
Det finns ju de som man känner pga av att ens föräldrar är kompis med deras föräldrar. Sen har man dem som man känner då de har gått i samma klass eller i samma förening som en själv.
Sen har man dem som man bara har lärt känna via någons kompis kompis och bara fastnat för varandra utan att egentligen känna varandra. Vissa känner man och umgås med för att man har det trevligt en kort stund, andra umgås man för att får ett intellektuellt utbyte, andra umgås man bara för att man måste. Eller rättare sagt ”måste”.
Men nu till kärnfrågan. Hur mycket ska man ge av sig själv för att få något tillbaka? Hur väl måste man känna varandra för att man ska få ett utbyte av någon? Får man vara egoistisk?
Om jag bjuder in gång på gång så ”förväntar” jag mig att personen ska ta tillfälle i akt och bjuda tillbaka. Om jag frågar hur en person har det så ”förväntar” jag mig att den personen ska fråga mig hur jag har det. Om jag kliar en persons rygg så ”förväntar” jag mig att personen ska klia min rygg en dag när jag behöver det. Eller ska man kanske inte förvänta sig att få något tillbaka?
Och vissa lär man känna (online) för att man letar kläder till ett bröllop på nätet och klickar sig vidare och hamnar på en blogg :-)
SvaraRaderaJa! O har bättre kontakt med den personen än vad man har med sin kusin =)
SvaraRaderaHej fining! Vilken skön blogg, är ju såklart inget annat att förvänta sig när det är du som skriver... =)
SvaraRaderaOch för att "svara" på din fråga om egoism: Man får vara hur egoistisk man vill, det är ju alla andra. Förväntningar på folk däremot tycker jag att man nästan får bestämma sig för om man tänker ha eller inte. I vissa fall vet jag att jag aldrig kommer få tillbaka det jag ger, men har bestämt mig för att det är ok. Och när jag har bestämt mig så kan jag släppa mina förväntningar. Allt för att minimera mängden energi som går till onödiga funderingar.
Så tänker jag... =)
Kram!
Tack sötaste du!
SvaraRaderaFunderade lite på det du skrev och kom på att det är helt ok att ge men inte få i vissa samanhang men inte i det långa loppet. Bjuda på godis kan kanske vara ok men samtidigt vill jag ju få smaka av kompisen godis någongång. Sen i andra situationen så kan jag gott tänka mig sluta ge då jag inte får tillbaka något.
Om du förstår vad/hur jag menar =)
Kramen!