Våra ok

Alla har vi våra ok att bära på.

Det är ett par bloggar som jag följer, dels för att personerna skriver så bra och intressant, dels för att få inspiration men jag läser dem inte pga nyfikenhet.
Ju mer jag läser och får en inblick i dessa personers liv desto mer märker jag att alla vi har vi våra problem och demoner som vi brottas med. Vissa mer allvarliga än andra.
Detta ger ganska bra perspektiv på ens egna funderinga och tyngden på sin egen packning genom livet.

Le med hela kroppen och visa tänderna

Satt för ett par dagar sen och chattade med min kompis.
Han tyckte att det var lite jobbigt att behöva vara positiv just då.

Jag: privat ska man le med hela kroppen, på jobbet så kan man le med tänderna
Han: le med hela kroppen? låter lite intressant.. berätta!
Jag: hmm... hur tänker jag?Jo!  Privat ska man le "ärligt" och avslappnat o mena det!
Sen ska man le med tändera på jobbet så att man visar sina kollegor och konkurenter hur farlig man är.
Han: kanske ha missat någon välbevarad hemlighet !? …
Jag: nä... något jag bara kom på just nu...

Olyckor

Nu när det sker så mycket i världen med olyckor, jordbävningar och krig blir jag helt apatisk och till slut orkar jag inte ta in allt. Jag bryr mig inte längre att en/två/femtio kärnreaktorer håller på att sprängas och att folk kommer att dö i bombattackerna.
Innerst inne vet jag att det är hemskt, att människor dör eller blir hemlösa! Men det blir som om att jag ser bilderna, ser förödelsen men kan inte ta in det. Är jag hemsk människa?

Det som jag blir berörd över är när de visar en tre årig flicka gå runt i förödelsen efter jordbävningen och hittar sin rosa favoritklänning! Då kommer mina tårar och det skär i hjärtat!  

Ge och ta

Funderade lite på relationer mellan olika personer som jag känner och mig.

Funderade på vad det är som gör att man har kontakt med dem och hur väl man känner dem egentligen. Och hur ego får man vara i detta? Och vad får man förvänta sig av en relation.
Det finns ju de som man känner pga av att ens föräldrar är kompis med deras föräldrar. Sen har man dem som man känner då de har gått i samma klass eller i samma förening som en själv.
Sen har man dem som man bara har lärt känna via någons kompis kompis och bara fastnat för varandra utan att egentligen känna varandra. Vissa känner man och umgås med för att man har det trevligt en kort stund, andra umgås man för att får ett intellektuellt utbyte, andra umgås man bara för att man måste. Eller rättare sagt ”måste”.

Men nu till kärnfrågan. Hur mycket ska man ge av sig själv för att få något tillbaka? Hur väl måste man känna varandra för att man ska få ett utbyte av någon? Får man vara egoistisk?
Om jag bjuder in gång på gång så ”förväntar” jag mig att personen ska ta tillfälle i akt och bjuda tillbaka. Om jag frågar hur en person har det så ”förväntar” jag mig att den personen ska fråga mig hur jag har det. Om jag kliar en persons rygg så ”förväntar” jag mig att personen ska klia min rygg en dag när jag behöver det. Eller ska man kanske inte förvänta sig att få något tillbaka?

Nya tider

Nya tider sker, nya ljusare tider!
Igår skrev jag på kontraktet för ny tjänst. En fast tjänst!
Så alla knutar och illamående inför framtiden släppte så snart namnteckningen kluddades ner.
Eller jag hoppas att jag kan släppa det för ett tag framöver.

Denna stenen var/är en del av varför jag inte har mått så bra den senaste tiden. Dock är det tyvärr något jag har velat påverka men inte kunnat. Och inte fått kunna påverka.
Så nu ska jag andas, njuta och landa.

Frågan lyder!

Varför måste jag lukta gott när alla andra luktar illa?

Livet

Vem ska man fira om inte sig själv?!

Jag är inte mor/mamma så jag firar inte mors dag (jag uppmärksammar dock min kära mor!), jag har inte någon partner för att fira alla-hjärtans dag, jag har inte barn för att fira Värnlösas barnens dag.
Jag har bara mig själv att fira, så jag firar Internationella kvinnodagen idag!

Kvinnors kamp för bättre situation är inte förlegad utan en kamp som ska kämpas varje dag och belysas. Jag är kvinna och en stolt sådan. En som ska uppmärksammas varje dag men lite extra just denna dag.

Kärleken väntar...

Hörde Kents låt ” Visst känns det som att kärleken väntar” på radio nyss och mindes tiden i Gävle då den här låten spelades om och om igen i mina hörlurar.

Minns just en vårdag när jag inte mådde så bra och allt var tung, att jag gick upp till högskolan genom Boulognerskogen (Gävle) där allt hade just spruckit och det luktade lite vår. Där gick jag och lyssnade extra noga till Kents ”Kärleken väntar” och sångtexten.

”…Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är…”

Jag stannade upp, andades och tänkte ”Du orkar ta dig igenom det här, du är värd så mycket, så kämpa på!”

Sen spolade jag tillbaka och lyssnade från början igen:

”…Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är…”

Idag känns det lättare/gladare/lugnare i kroppen än vad det gjorde vara för ett par dagar sen. Att inte må bra utan anledning är ingen bra anledning att må dåligt för.

”Du orkar ta dig igenom det här, du räcker till så var den du är”

Just när jag skriver detta kom jag på en annan tanke och det är ang sångrubriken ”Visst känns det som att kärleken väntar”.

Jag är 30+, singel och ”väntar” på att mr Right ska komma in i mitt liv. Väntar kärleken så som jag väntar in något annat och när har den kärleken tänkt komma i så fall? Och visst väntar den, med besked! Ang den frågan svarar tyvärr inte Kent i texten. Ska nog skicka ett mejl för att fråga om de kanske vet något som jag inte vet eller om de vet var man kan få reda på detta!?

Komma ihåg

Det är ibland svårt att minnas detta.