Detta är en ganska dyster bild men samtidigt ser jag något positivt och fint i den. På något konstigt sätt...

I ankomsthallen

Igår kom jag hem efter två veckors vistelse i varmare breddgrader. Det var heeelt ljuvligt!
Att bara få vara, sola och bada, umgås med familjen och vänner och slippa tänka på vad man ska laga till lunch eller att behöva vakna till en väckarklocka.

Men igår när jag landade och hämtade ut min väska så var det riktigt tråkigt (förutom att det var en skillnad på 20 grader) att gå ut i ankomsthallen och veta att man inte har någon som möter upp en.
Att man går ut i den kalla vinden, sätta sig på bussen och sen åker hem till en tom lägenhet där osten har börjat mögla.

Tar semester

Har vattnat blommorna, dragit ut kontakten ur datorn och tvn, packat väskan och sitter nu och väntar på två veckors solande och pillande i naveln.

Vill du poppa popcorn med mig?

Igår kväll brände jag mig, ordentligt! Så pass illa så handen bultade och brände i sex timmar!
Så i sex timmar fick jag stilla det onda med att sitta med istärningar, trasa och försöka röra mig så lite som möjligt.
När det var dax att sova fick jag hitta något i frysen som inte smälte så snabbt som is men samtidigt kunde vara till hjälp.
Så detta blev nattens sällskap:

Hade helt klart föredragit annat sällskap än en påse frysta majskolvar!

Oj.. det gick undan!

Var tar denna tid vägen!
Ena dagen är vi mitten på maj och någon vecka senare har nästan halva augusti passerat. Vecka efter vecka strykes i kalendern. Sommaren är snart slut och höstens mörka kvällar börja smyga sig på.
(och jag har inte fått bada i havet än!)