Ibland känns det som att kroppen man har inte riktigt känns bekväm.
Att allt är fel. Det är så pass fel att man inte vill umgås med sig själv, i sin ensamhet.
Försöker jag umgås med någon blir det fel, sitter jag ensam blir det ännu mer fel.
Sitter jag upp i soffan är det fel, ligger jag ner blir jag bara ledsen.
Tittar jag på tv är inget roligt, läser en bok börjar jag gråta.
Pratar jag med någon försöker jag låta tråkig så personen vill avsluta samtalet.
Vill inte le, orkar inte vara.
Så fel.
Måste andas i små små små andetag bara för att syresätta mig i lagom mängd, för andas jag djupare gör det ont.
Ont i själen.



